Liinneas blogg

Jag kom på att jag har nog känslor i mig som vill och behöver ut, och större delen av dom känslorna är sorg. På fredag ska jag på begravning, det är en i släkten. Han är ingen nära släkting men har träffat honom vid alla kalas och träffar, så det kommer kännas att han är borta. Han var en snäll, rolig och skämtsam person. Jag tror men ändå inte på ett liv efteråt. Jag har svårt att föreställa mig att allt tar slut, det måste ju finnas nått efter? Det är en fråga som ingen kan svara på. Men jag hoppas iaf att Frasse har det bra nu. Vila i frid. Det kommer bli min första begravning, alla frågar varför jag ska gå? Men för mig är det en självklarhet. Man visar att man bryr sig, och att person faktiskt betydde nått för en. Min magkänsla sa direkt att jag skulle på begravningen och jag följer min magkänsla. Det kommer bli många tårar och fy va hemskt, men första gången är första gången och det känns ändå bra. Det är konstigt, att nått kan kännas så rätt fast ändå så fel. Han hade prostata cancer, så istället för att köpa dyra blommor som kommer ruttna bort och slängas, så lägger vi ihop pengarna till cancerfonden. Det är väll bra? Mormor sa först att jag skulle fråga mamma va mycket pengar vi skulle lägga, antingen 200 eller 300. Mamma sa att det fick hon välja. Jag visste inte då va dom menade att pengarna skulle läggas på, så jag frågade och då sa hon att de skulle gå till cancerfonden. Jag svarade då direkt att klart vi lägger 300. Ingen tvekan.. När det går till välgörenhet så ska man lägga så mycket som möjligt. När jag blir äldre och tjänar mycket, gud va mycket pengar jag kommer ge till välgörenhet då.

I Höst och vinter ska jag besöka de kyrkogårdar och gravar jag har bortgångna släktingar på, jag ska gå dit ensam och ta tid på mig och tänka och sörja. Man gör det för lite. Jag har haft tur att ingen som stått mig nära har gått bort än. Den dagen kommer bli tuff. Den närmsta släktingen är min farfar, men jag kommer knappt ihåg honom. Fast han är saknad för det. Önskar att jag fått ha han i mitt liv längre, fast då hade det ju iofs blivit jobbigae när han gick bort, så det kanske va lika bra? Jag vet inte.. Döden är inte mitt ämne, inget jag har mycket erfarenhet av.  Jag va fyra när han gick bort. Det är hemskt det här med döden, men det är nått som ligger i vår natur. Man kommer och går, föds och gårbort. Det är nått vi måste lära oss. That's life.

// Linnea