Sorg och tacksamhet ..
Idag har det varit en dag med många och blandade känslor. Jag kom nyss hem från min första begravning. Det va så konstigt, det va ju hemskt och sorligt på ett sätt men ändå kändes det så bra. Inte bra så men det kändes inte fel, det kändes rätt helt enkelt. Jag gjorde rätt som gick och fick säga adjö. Det som känns konstigt är att jag aldrig mer kommer få se honom och att han inte kommer finnas där. Men ändå så har det här fått mig att förstå att det är såhär det funkar, man lever helt enkelt inte föralltid. En dag kommer vi alla att försvinna. Men jag tror att det finns nått liv efter det här. Det va fruktansvärt sorgligt och tårarna rann hela tiden. Det började redan när vi kom dit så satt det en anhörig på en stol och började gråta, jag klarade inte av det då och va tvungen att gå ut. Tårarna började komma för mig med då. När vi sen gick och satte oss och prästen började prata om frasse och hans liv så rann tårarna hela tiden. Men han levde ett bra liv och han var nöjd över det, det vet jag. Efter att ha varit på begravningen har fått mig att tänka på vad man har, inte på vad man skulle kunna ha. Tacksamhet helt enkelt. Man ska vara tacksam, och visa det med. Jag ska helt klart bli bättre på det nu. Det tycker jag alla ska tänka på. Visa och säg till de ni älskar att de betyder för er och att ni älskar dom för dom de är. Meningen blev lite konstig men ni fattar nog. ;) Jag vill passa på att säga det nu, jag älskar alla mina underbara vänner de är verkligen underbara och jag vet att ni finns där. Jag är lyckligtlottad som har er, det va nog min lycka det. Men det räcker, bara ni finns. Sen vill jag säga att jag älskar min familj och släkt, ni betyder massa ni med.
Innan begravningen gick frågorna i huvudet.. Hur ska jag vara? Va ska jag ha på mig? Tänk om jag inte gråter, va pinsamt. Hur ska man hälsa? Va ska man säga? Ja, frågorna va många. Men Jag skötte mig bra tror jag, tårarna behövde jag inte tänka på, de kom av sig självt kan jag lova. Men en sak jag märkte det va att det rann mest tårar från det högra ögat? Konstigt, det kom nästan inga från det vänstra. Lite skumt va? Aja.. Det va en tjej som sjöng, jättefin röst hade hon. Och en kille som spelade piano till. Killen va blind, otroligt häftigt. Han spelade inte en not fel. Då är man duktig! Efter begravningen åkte vi till pärltuppen och åt och pratade. Mysigt ställe. Det känns bra efter idag, nu har jag fått sagt adjö och hoppas han har det bra nu. Det är läskigt, för idag är det exakt fem år sen som birgitt (frasses fru) hade begravning. Men nu tror jag dom har funnit varandra igen och är lyckliga tillsammans.
Det va nästan ingen som visste att jag skulle på begravning idag för jag visste inte hur jag skulle säga det. Det är svårt.. Och extra svårt när alla frågar samtidigt när man är på väg hem, men tack alla som visade respekt och sa okej, hej då. Utan att bli sur för att jag inte sa vart jag skulle. Hoppas ni förstår efter att läst bloggen.
Efter skolan va jag grymt irriterad på en person, hur fan tänker du? Tänker du överhuvudtaget? Du är så van med att få uppmärksamhet av alla så om nån skiter i dig så blir du sur. Fattar du inte att det inte funkar så? Hoppas du lär dig snart annars får du det svårt senare i livet kan jag lova dig! Du är en underbar person i övrigt vill jag tillägga men snälla, du måste tänka på det här..
Vila i frid Francesco, du kommer alltid finnas i våra hjärtan!
// Linnea <3
Vad jobbigt med begravning.. och allt det hör till såklart, hade ingen aning :/ vi får se snart, kram på dej gumman! jag finns alltid här, i vått och torrt och natt som dag <3
Fint skrivet Linnea. Det var jätte bra att du kom på begravningen det kändes bra för mig och om farfar visste så skulle han bli jätte glad. Vem vet, han kankse såg =). Vi måste ta promenaden någon dag.
