Ny i blogg världen!
Foto: Linnea
Heej allihopa!
Nu har även jag äntligen kommit igång med min blogg. Har tänkt länge på att skaffa en. Jag tror det är nyttigt för hjärnan att få "dela med sig" lite av det som bärs omkring där inne. ;) Så nu (inte bara därför) ska jag börja skriva här. Hoppas att jag kan med mina erfarenheter och mina åsikter förmedla något och påverka åtminstonde nån där ute. Jag kan ju säga som så att jag kommer skriva ner allt som min hjärna säger och det kan sluta hur som helst. ;) Nej men det jag menar är att det jag skriver kommer långt inifrån mig och att jag står för vad som skrivs (lätt att säga nu i förväg, men så är det jag tänkt iaf). ;) haha..
Första inlägget börjar nu kan man nog säga. ;)
Jag vill skriva ner det här även om ingen annan egentligen behöver ta del av detta, så känner jag att det är nått som måste lättas från mitt hjärta. Här om dagen blev jag riktigt sårad .Jag vet inte vad det va riktigt som hände med mig, det är så svårt att förklara. Det är min reaktion som förvånar mig. För några år sen va jag väldigt osäker och visste inte vem jag va och kände att jag inte hörde hemma nånstans. I min dagbok som jag bläddrat lite i som är flera år gammal hittade jag en sida som det stod, " Jag vet inte vad det är men det är en känsla, jag känner mig ensam på något sätt. Det är inte så att jag inte har några vänner för det har jag. Men jag har ingen lust att va med dom, jag vill va ensam men ändå känner jag av ensamheten."
Jag tycker att det är ganska häftigt det där, det syns ju klart och tydligt att jag var i en fas som förändade mig som person. Jag höll på att växa. Men mitt upp i växandet fick jag växtkramp och jag kände av att något höll på att ske. Nu efter denna mognadsfas har jag stannat och jag trivs med mig själv och jag har börjat stå på mig mer. Jag tar inte längre åt mig saker som när någon pratar skit om en, utan okej.. Dom får väll tycka att min tröja jag har på mig idag är ful eller att dom får väll tycka om dom vill att jag har fula ben. Vad som helst, det är deras åsikter och det är viktigt att komma ihåg vad man själv tycker och inte bry sig om vad alla andra tycker. Du är Du och Jag är Jag. Med dessa ord och tänkande kommer man långt på, det har förändrat min syn på mig själv och det har stärkt mitt självförtroende enormt.
Men tillbaka till mitt inlägg. När jag såg det här som sårade mig kom nog den där osäkra flickan fram igen. Hon har kanske inte försvunnit helt. Hon kommer nog alltid att finnas kvar långt där inne. Men jag kände mig helt plötsligt osäker och tvivlade på mig själv igen. Det hela handlade om att jag inte trodde att jag betydde något för en kompis till mig. Hon hade gjort några antydningar till det men inga stora så. Det knäckte mig på något sätt tror jag. För mina vänner betyder så otroligt mycket för mig, nästan mer än någonting annat. Då är det väll klart att det känns när man får antydningar om att jag inte betyder så mycket för dom? Jag tror det var där jag reagerade och nånting brast inom mig. Jag fick en tankeställare, mina tankar gick.. Jag kanske inte betyder nått för mina vänner, dte kanske är så? Och jag kände mig oälskad och obetydelsefull i det ögonblicket. Men senare fick jag bevis på att jag betydde mycket för många och det värmde i mitt hjärta. Den här kompisen till mig har jag pratat med och hon bad så hemskt mycket om ursäkt och att hon va jätteledsen för att jag fattade det så. Det va inte med meningen och jag tror henne. Så det är glömt nu. Jag lever vidare. Det är också en viktig del i livet, man kan inte haka upp sig på allt. Huvudsaken va att hon fick förklara sig och jag fick visa vad jag kände. Så.. Hjärtat känns redan mycket lättare. ;)
Jag tror jag kan sitta här hela natten och skriva men det här inlägget för sätta stopp för idag, men vad skönt nu är jag äntligen igång! :)
Nu väntar sängen på mig.. Sov gott! // Linnea <3
Nu har även jag äntligen kommit igång med min blogg. Har tänkt länge på att skaffa en. Jag tror det är nyttigt för hjärnan att få "dela med sig" lite av det som bärs omkring där inne. ;) Så nu (inte bara därför) ska jag börja skriva här. Hoppas att jag kan med mina erfarenheter och mina åsikter förmedla något och påverka åtminstonde nån där ute. Jag kan ju säga som så att jag kommer skriva ner allt som min hjärna säger och det kan sluta hur som helst. ;) Nej men det jag menar är att det jag skriver kommer långt inifrån mig och att jag står för vad som skrivs (lätt att säga nu i förväg, men så är det jag tänkt iaf). ;) haha..
Första inlägget börjar nu kan man nog säga. ;)
Jag vill skriva ner det här även om ingen annan egentligen behöver ta del av detta, så känner jag att det är nått som måste lättas från mitt hjärta. Här om dagen blev jag riktigt sårad .Jag vet inte vad det va riktigt som hände med mig, det är så svårt att förklara. Det är min reaktion som förvånar mig. För några år sen va jag väldigt osäker och visste inte vem jag va och kände att jag inte hörde hemma nånstans. I min dagbok som jag bläddrat lite i som är flera år gammal hittade jag en sida som det stod, " Jag vet inte vad det är men det är en känsla, jag känner mig ensam på något sätt. Det är inte så att jag inte har några vänner för det har jag. Men jag har ingen lust att va med dom, jag vill va ensam men ändå känner jag av ensamheten."
Jag tycker att det är ganska häftigt det där, det syns ju klart och tydligt att jag var i en fas som förändade mig som person. Jag höll på att växa. Men mitt upp i växandet fick jag växtkramp och jag kände av att något höll på att ske. Nu efter denna mognadsfas har jag stannat och jag trivs med mig själv och jag har börjat stå på mig mer. Jag tar inte längre åt mig saker som när någon pratar skit om en, utan okej.. Dom får väll tycka att min tröja jag har på mig idag är ful eller att dom får väll tycka om dom vill att jag har fula ben. Vad som helst, det är deras åsikter och det är viktigt att komma ihåg vad man själv tycker och inte bry sig om vad alla andra tycker. Du är Du och Jag är Jag. Med dessa ord och tänkande kommer man långt på, det har förändrat min syn på mig själv och det har stärkt mitt självförtroende enormt.
Men tillbaka till mitt inlägg. När jag såg det här som sårade mig kom nog den där osäkra flickan fram igen. Hon har kanske inte försvunnit helt. Hon kommer nog alltid att finnas kvar långt där inne. Men jag kände mig helt plötsligt osäker och tvivlade på mig själv igen. Det hela handlade om att jag inte trodde att jag betydde något för en kompis till mig. Hon hade gjort några antydningar till det men inga stora så. Det knäckte mig på något sätt tror jag. För mina vänner betyder så otroligt mycket för mig, nästan mer än någonting annat. Då är det väll klart att det känns när man får antydningar om att jag inte betyder så mycket för dom? Jag tror det var där jag reagerade och nånting brast inom mig. Jag fick en tankeställare, mina tankar gick.. Jag kanske inte betyder nått för mina vänner, dte kanske är så? Och jag kände mig oälskad och obetydelsefull i det ögonblicket. Men senare fick jag bevis på att jag betydde mycket för många och det värmde i mitt hjärta. Den här kompisen till mig har jag pratat med och hon bad så hemskt mycket om ursäkt och att hon va jätteledsen för att jag fattade det så. Det va inte med meningen och jag tror henne. Så det är glömt nu. Jag lever vidare. Det är också en viktig del i livet, man kan inte haka upp sig på allt. Huvudsaken va att hon fick förklara sig och jag fick visa vad jag kände. Så.. Hjärtat känns redan mycket lättare. ;)
Jag tror jag kan sitta här hela natten och skriva men det här inlägget för sätta stopp för idag, men vad skönt nu är jag äntligen igång! :)
Nu väntar sängen på mig.. Sov gott! // Linnea <3
Kommentarer
Postat av: Jenny
Klart du betyder någonting för dina vänner :)
Du betyder mycket för mig ska du veta gumman <3<3
Trackback
